hej! jag o emma har fått sköthästar! Emmas heter vilden och min heter Mirame. Emma ska förklara lite om Vilden: han ee jättesnäll, han ee jättesöt, jättegullig och den finaste hästen man kan tänka sig! Abc om Vilden: V. vacker, I. Inte dum, L. lekfull, D. den sötaste som finns! E. en gullig "ponny"! N. *Nej, för söööt!* Nu ska jag förklara lite om Mirame: hon är tre år och lite inriden, hon är ca 178 i mankhöjd, hon är jättesnäll, hon kommer när man ropar och hon ääääälskaaar morötter! Abc om Mirame: M. Man får leta efter en snällare häst och det kommer ta tid för ingen är snällare än Mirame! I. Ingen hittar en snällare häst! R. Rriden ca 12 gånger. A. allra bästa hästen! M. mycket vänlig!!!! E. Elsklingen min! Här kommer lite bilder på vartannat.

Det ser ut som Vilden. en bild på Mirame kommer sedan

För den religiösa titeln, se Primas (biskop)

Primater
Västlig gorilla
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Däggdjur Mammalia
Underklass	Theria
Infraklass	Högre däggdjur Eutheria
Överordning	Euarchontoglires
Ordning	Primater Primates
Vetenskapligt namn
§ Primates
Auktor	Linné, 1758
Underordningar
Strepsirrhini Haplorrhini
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Primater (Primates), av Linné även kallade herredjur, är en ordning i djurklassen däggdjur. Namnet kommer från latinets primas som betyder den främste eller förnäm. I dag indelas ordningen primater i två underordningar, Strepsirrhini och Haplorrhini. Till den senare underordningen räknas alla människoapor (Hominidae) som även innefattar människan (Homo sapiens).

Den tidigare indelningen i apor och halvapor, är föråldrad, och används inte längre i vetenskapliga sammanhang.^[1] Aporna utgör fortfarande en giltig grupp, Anthropoidea, men halvaporna är parafyletiska.Primaterna tillhör inom däggdjuren överordningen Euarchontoglires. Detta fastslogs genom undersökningar av primaternas genetiska och molekylära egenskaper. Primaternas närmaste släktingar är ordningen pälsfladdrare (Dermoptera). Spetsekorrar(Scandentia) som tidigare också räknades till primaterna har likheter i skallens byggnad och i levnadssättet, men dessa egenskaper gäller troligtvis för alla däggdjur eller har uppkommit på grund av konvergent utveckling och därför räknas spetsekorrarna som en egen ordning

Med undantag av människan, som numera förekommer på hela jordklotet, lever de flesta primater i tropiska eller subtropiska regioner av Amerika, Afrika och Asien.^[3] I Amerika sträcker sig utbredningsområdet från södra Mexiko till norra Argentina. Däremot finns inga infödda primater på öar i Karibiska havet. Här hittar man bara djur som har införts av människan och ben av ett släkte som dog ut redan för mer än tvåtusen år sedan. I Afrika är primater vanliga och det största antalet arter finns söder om Sahara. På Madagaskar lever mycket speciella primater som bara förekommer där. I Asien sträcker sig utbredningsområdet över den Arabiska halvön (den här levande arten av babianer är möjligtvis införd av människor), Indien, Kina, Japan och en del av Sydöstasien. I Europa förekommer bara en enda art, berberapan eller magot på Gibraltar, fritt i naturen. Men även den har troligtvis införts av människor.

Om man jämför med mängden övriga däggdjur som människan introducerat runt om på jordklotet är det uppenbart att människan inte tagit med sig många primateTrots att det inte finns några problem för definitionen av ordningen primater förekommer jämförelsevis få kännetecken som är speciella för denna djurgrupp och som inte finns hos andra däggdjur.r Det handlar i princip bara om de redan nämnda babianerna i Arabien, om berberapan, små grupper av markattartade apor som togs med till ön Saint Kitts av afrikanska slavar samt en liten grupp rhesusapor som nu finns i Florida.Många däggdjur som lever i träd använder svansen för att hålla balansen, och det gäller även för primater. Trots det förekommer primater med tillbakabildad svans eller utan svans. Med undantag av människoapor, som samtliga saknar svans, är svansens längd inte kännetecknande för släktskapsförhållandet. Till och med i ett och samma släkte, makaker, förekommer arter som saknar svans och arter som har en svans som är dubbelt så lång som kroppen. En gripsvans finns bara hos några släkten i gruppen brednäso

Troligtvis hade primaterna insektsätande förfäder men idag livnär sig de flesta arter av växtämnen. Många tar huvudsakligen frukter och kompletterar med löv, blommor, rötter, frön, nötter och svampar. Andra arter är däremot allätare och tar även animalisk föda som insekter, spindlar, fågelägg och mindre däggdjur. Till de släkten som tillfälligtvis jagar större däggdjur som harar och unga partåiga hovdjur räknas babianer och schimpanser. Man har också sett exempel på att schimpanser och babianer jagar varandras ungar.

Arterna som livnär sig företrädesvis av löv har anpassat sig med sina mag- och tarmsystem till detta levnadssätt. I en underfamilj (Colobinae) till familjen markattartade apor förekommer en mage med flera kamrar. I denna mage hjälper mikroorganismer vid nedbrytningen av cellulosan. Vrålapor och gorillan har en större tjocktarm som används för samma syfte.

Arter som livnär sig uteslutande av kött är sällsynta hos primaterna. Ett exempel är familjen spökdjur

r^[10]. Deras svans saknar hår på undersidan och har där känsliga nerver.

Ödlor (Lacertilia) är en underordning i klassen kräldjur. Ödlor är den artrikaste kräldjursgruppen och förekommer i många olika habitat världen över, utom på Antarktis. Variationen i utseende och levnadssätt är stor, från komodovaranen som kan bli över 3 meter lång till de minsta geckoödlorna som bara blir några få centimeter långa. Till skillnad från ormar har ödlor i de flesta fall fyra ben, men det finns även en del ödlor med tillbakabildade ben, som kopparödlan. Ödlor har också ögonlock som kan öppnas och stängas och synliga öronöppningar vilket ormar saknar, och ormar har en rad av väsentligt bredare fjäll på buken vilket ödlor inte har. Ödlor kan i vissa fall dessutom skifta färg och det kan inte ormar.

Bryggödlor hör inte hit, de tillhör en annan kräldjursordning och är inte närmare släkt med vanliga ödlor. Vattenödlor hör inte hit, eftersom de hör till klassen groddjur (Amphibia).

Fåglar (Aves) är en klass tvåbenta, varmblodiga ryggradsdjur med näbb, vingar och fjädrar som lägger ägg. De flesta fåglar kan flyga, men inte alla. Det finns idag mellan 9 000 och 10 000 olika fågelarter i världen, beroende på hur man räknar, vilket gör dem till de mest skiftande landryggradsdjuren. De bebor ekosystem över hela jordklotet, från Arktis till Antarktis. Fåglar varierar i storlek från den 5 centimeter stora bikolibrin till den 2,7 meter stora strutsen. Fossilfynd tyder på att fåglarna utvecklades från dinosaurier under juraperioden, för omkring 150-200 miljoner år sedan, och den tidigaste kända fågeln är Archaeopteryx från yngre jura, för cirka 155–150 miljoner år sedan. De flesta paleontologer betraktar fåglarna som den enda kladen av dinosaurier som överlevde krita/tertiär-utdöendet för ungefär 65,5 miljoner år sedan.

Det som särskiljer fåglar från alla andra djur är deras fjäderdräkt. Karakteristiskt för nutida fåglar är dessutom att de har en näbb utan tänder, att de lägger ägg med hårda skal, har hög metabolism, ett hjärta med fyra kamrar, spolformade kroppar, och ett lättviktigt men starkt skelett. Alla fåglar har främre extremiteter som utvecklats till vingar och de flesta kan flyga, med några undantag, däribland strutsfåglar, pingviner, och ett antal olika endemiska arter på öar. Fåglarna har också unika matspjälknings- och respirationssystem som är mycket anpassade till flygning. Vissa fåglar, särskilt kråkfåglar och papegojor, är bland de mest intelligenta av djurarter. Ett antal fågelarter har observerats tillverka och använda verktyg, och många sociala arter uppvisar kulturell förmedling av kunskap över generationer.

Många arter genomför långdistansflyttningar, och många utför kortare oregelbundna rörelser. I normalfall räknar man med att en vuxen fågel energimässigt har tre årliga huvudposter: häckning, ruggning och flyttning. För stannfåglar är övervintring i kallt eller extremt torrt klimat en av huvudposterna istället för flyttningen.^[1]Fåglar är sociala; de kommunicerar med användning av visuella signaler och genom sång, och deltar i sociala beteenden som kooperativ häckning och jakt, flockbildning, och mobbning mot predatorer. Det stora flertalet fågelarter är socialt monogama, vanligen för en häckningssäsong åt gången, ibland i åratal, men sällan för livet. Andra arter har häckningssystem som är polygyna ("många honor") eller, sällsynt, polyandriska ("många hanar"). Ägg läggs vanligen i ett rede och ruvas av föräldrarna. De flesta fåglar har en lång period efter kläckningen då föräldrarna tar hand om ungarna.

Många arter har ekonomisk betydelse, mestadels som källor till mat som utvinns genom jakt eller lantbruk. Vissa arter, särskilt sångfåglar och papegojor, är populära som sällskapsdjur. En annan användning är skörd av guano (spillning) för användning som gödsel. Fåglar har framträdande roller i alla aspekter av mänsklig kultur från religion till poesi till populärmusik. Omkring 120-130 arter har dött utsom en följd av mänsklig aktivitet sedan 1600-talet, och ytterligare hundratals innan dess. För närvarande är ungefär 1 200 fågelarter hotade av utrotning av mänsklig aktivitet, fastän det görs insatser för att skydda dem.

Fåglar (Aves) är en monofyletisk grupp vars huvudlinjer utvecklades under den geologiska perioden jura, vilket innebär att de var samtida med dinosaurierna.

Den första klassificeringen av fåglar utvecklades av Francis Willughby och John Ray i deras verk Ornithologiae från 1676.^[2] Carl von Linné modifierade det verket 1758 för att upprätta det taxonomiska klassificeringssystem som för närvarande används.^[3] Fåglar kategoriseras som den biologiska klassen Aves i Linnés taxonomi. Inom fylogenetisk taxonomi placeras Aves i dinosauriekladen Theropoda.^[4] Aves och systergruppen Crocodilia (krokodildjur), är tillsammans de enda levande medlemmarna av reptilkladen Archosauria (härskarödlor). Fylogenetiskt definieras Aves vanligen som alla efterkommande till de senaste gemensamma förfadern till de nutida fåglarna.^[5] Andra har definierat Aves så att gruppen enbart innehåller de moderna fågelgrupperna, och utesluter merparten av de grupper som endast är kända från fossil. Enligt denna klassificeraing förs dessa fossiler istället till gruppen Avialae^[6]

Alla nutida fåglar ingår i underklassen Neornithes, som har två underindelningar. Paleognata fåglar (Paleognathae), som mestadels omfattar fåglar utan flygförmåga, exempelvis strutsarna. Den andra gruppen är de kraftigt skiftande neognata fåglarna (Neognathae), som omfattar alla andra fåglar.^[4] Dessa två underindelningar ges ofta rangen av överordningar.^[7] Beroende på taxonomiskt synsätt varierar antalet kända levande fågelarter från 9 800^[8] till 10 050.^[9]

Fossilfynd och intensiva biologiska analyser har lett till att nästan alla paleontologer idag är överens om att fåglar härstammar från köttätande dinosaurier, även om avgörande bevis tills vidare saknas. Fåglarna tillhör enligt dessa teorier en grupp coelurosaurier (en ordning köttätande dinosaurier) som kallas maniraptorer. Maniraptorer är en grupp theropoder som bland annat omfattar dromeosaurider och oviraptoider.^[10] I Kina har man under 1990-talet och framåt funnit fossil av befjädrade dinosaurier. Med dessa fynd blir gränsen mellan dinosaurie och fågel allt mer otydlig. Fossila fynd i Liaoning-provinsen i nordöstra Kina, visar att många små theropoddinosaurier hade fjädrar vilket bidrar till denna tvetydighet.^[11] 2003 publicerades även en artikel om en trädlevande dinosaurie med fyra vingar som man funnit fossil av i Kina.^[12]

Den allmänna uppfattningen i samtida paleontologi är att fåglarna, Aves, är de närmaste släktingarna till deinonychosaurierna, som inbegriper dromeosaurider och troodontider. Tillsammans bildar dessa en grupp som kallas Paraves. Den basala dromeosauriden Microraptor har drag som kan ha gjort det möjligt för den att främst glidflyga. De mest basala deinonychosaurierna är mycket små och trädlevande. Detta indikerar möjligheten att förfadern till alla Paraves kan ha varit trädlevande, och/eller haft förmåga att glidflyga.^[13][14]

Den närmaste mellanform mellan dessa dinosaurier och fåglar som man hittills funnit fossil av är Archaeopteryx från yngre jura, som är välkänd som en av de första felande länkar som dokumenterades och som gav stöd till evolutionsteorin i slutet av 1800-talet. Archaeopteryx har tydligt reptillika drag: tänder, fingrar med klor, och en lång ödlelik svans, men den har fint bevarade vingar med flygfjädrar, mycket lika dem hos nutida fåglar. Den anses inte vara en direkt förfader till dagens fåglar, men är den äldsta och mest primitiva medlemmen av Aves eller Avialae, och den är troligen närbesläktad med den verkliga förfadern. Det har till och med föreslagits att Archaeopteryx var en dinosaurie som inte var närmare besläktad med fåglar än andra dinosauriegrupper var,^[15] och att det är mer troligt att Avimimus är förfader till alla fåglar än att Archaeopteryx är det.^[16]

Om nämnda teorier om fåglarnas ursprung stämmer så är de i praktiken överlevande dinosaurier. Enligt det stora flertalet paleontologer som stödjer teorin att fåglarna utvecklats från köttätande dinosaurier är fåglarna (Aves) "avian dinosaurs", det vill säga "fågeldinosaurier" medan resten av deras utdöda släktingar är "non avian dinosaurs", det vill säga "icke fågeldinosaurier". Om det kommer ett slutgiltigt bevis på att fåglarna är något modifierade coelurosaurier så tycks de till skillnad från de andra dinosaurierna ha klarat massutdöendet för 65 miljoner år sedan utan större problem när en stor del av livet på jorden utplånades, inklusive alla "icke fågeldinosaurier".

Det finns idag ungefär 9 000 till 10 000 olika fågelarter i världen beroende på hur man kategoriserar en art (se artbegreppet). Fåglar lever och häckar i de flesta miljöer på jorden, på alla sju kontinenter och når sin allra sydligaste punkt, vad gäller häckningsutbredning, i ispetrellens kolonier som finns upp till 440 km inåt land i Antarktis.^[31] Flera fågelfamiljer har också anpassat sig till ett liv på och i världshaven. Vissa havsfågelarter befinner sig på land enbart vid häckningstid^[32] och vissa pingviner har observerats dyka upp till 300 meter.^[33]

Många fågelarter har etablerat häckande populationer i områden dit de har introducerats av människor. Några av dessa introduktioner har varit avsiktliga. Exempelvis har fasan introducerats runtom i världen som viltfågel.^[34] Andra har varit oavsiktliga, som etablerandet av vilda munkparakiter i flera nordamerikanska städer efter deras flykt från fångenskap.^[35] Vissa arter, däribland kohäger^[36] och rosenkakadua,^[37] har spridit sig naturligt långt bortom sina ursprungliga utbredningsområden då jordbruksmetoder skapade lämpliga nya habitat.

Under ett längre tidsperspektiv minskar den totala mängden individer och även artantalet. Under de senaste årtusenden räknar man med att cirka en fjärdedel av det totala antal arter som existerade vid tidsrymdens början har försvunnit.^[38] De områden i världen som har störst artrikedom i fråga om fåglar är tropikerna med länder som Colombia, Brasilien, Kamerun, Uganda, Indonesien och Nya Guinea medan exempelvis Nordamerika och Europa i jämförelse är artfattiga.^[39]

I ett globalt perspektiv har den absoluta merparten av fågelarter små utbredningsområden och är få till antalet. I tropikerna är arter med små utbredningsområden och mindre populationer vanligare än norr om 40 eller 50 graders bredd där arternas genomsnittliga utbredningsområde ökar markant, samtidigt som artrikedomen minskar.

Denna artikel handlar om fiskar som djur. Se fisk (livsmedel) för fisk som fångst och livsmedel. För andra betydelser, se Fisk (olika betydelser).

Fiskar

Fiskar (Pisces) är en orankad grupp vattenlevande ryggradsdjur med fenor, som indelas i benfiskar, broskfiskar och käklösa fiskar. De flesta arter andas med gälar och är växelvarma. Undantaget är lungfiskar varur landryggradsdjuren har uppstått. Eftersom landryggradsdjuren släktskapsmässigt är en typ av lungfiskar men inte klassificeras som fiskar så är begreppet "fisk" parafyletiskt.

Fiskarna finns i stort sett överallt där det finns mycket vatten och även i en del ganska små vattensamlingar. Lungfiskar, som lever i Afrika, Sydamerika och Australien, kan klara en hel torrperiod genom att gräva ner sig och andas med hjälp av så kallade labyrintorgan, en form av lungor. När deras gölar vattenfylls igen återgår de till gälandning.

Djuphavsfiskar kallas de fiskar som lever på större djup än 100 meter. Man har hittat fiskar som lever ända nere på 5 000 meter, något som gjort stora evolutionära anpassningar för tryck, kyla och mörker nödvändiga.

Vetenskapen om fiskar kallas iktyologi.

Många fiskar har ett kamouflage för att undkomma rovdjur. Detta efterliknar oftast bottnens färg, eftersom faran brukar komma uppifrån. En del rovfiskar, till exempel gädda (Esox lucius), är dock kamouflerade för att lättare kunna fånga byten.

Hos fiskar som lever i stim, till exempel sill (Clupea harengus), är det vanligt med silverglittrande fjäll för att förstärka illusionen av att stimmet är en enhet, vilket dels kan skrämma ett rovdjur och dels göra det svårare att välja en enskild bytesfisk.

En del fiskar har skarpa färger för att visa att de är giftiga, så kallad aposematisk färgteckning och en del fiskar efterliknar denna utan att själva vara farliga, så kallad mimikry.Fiskar som husdjur  [redigera]

Fiskar finns som husdjur. De hålls då i akvarium, se vidare akvariefiskar. Många arter kan dessutom odlas i fångenskap. Man matar dem exempelvis med fiskmat som tillhandahålls av en zoo- eller livsmedelsbutik. Det finns mycket akvarietillbehör att köpa, prydnadssaker som dykare, skattkistor, förlista skepp och dylikt

Hamstrar (Cricetinae) är en gnagare i familjen Cricetidae som omfattar 18 arter indelade i 2 eller 3 släkten. Av en del zoologer räknas de som släktgrupp i underfamiljen sorkar, andra vill definiera dem som en egen familj Cricetidae. Hamster är ett populärt husdjur i stora delar av världen. Som sällskapsdjur finns tre grundtyper: vanlig guldhamster, färgad korthårig hamster och långhårig teddyhamster.

Hamstrar har en grov och tjock kropp, korta ben, en mycket kort och tunnhårig svans samt ovanligt stora framtänder. Däröver finns 3 kindtänder i varje kindpåse och stora framtänder. Åkerfält i det tempererade Europa och Asien utgör dessa djurs levnadsområde. De gräver djupa hålor med flera kamrar där de om hösten samlar sina förråd. Hamstern är allätare och lever cirka 2–4 år

Denna artikel handlar om tamkatten. För familjen kattdjur, se Kattdjur.

Katten (Felis catus), även känd som tamkatt, är ett relativt litet, smygjagande rovdjur. Vildkatten blev tidigt domesticerad av människan för att hålla efter skadedjur eller som sällskapsdjur.

En vanlig missuppfattning är att en huskattär ett annat ord för tamkatt, men så är inte fallet. Det är istället ett annat ord för blandraskatt, och trots sitt namn så måste den inte nödvändigtvis vara tam och bo i ett hus.

Tamkatten skiljer sig från arten vildkatt (Felis silvestris) i temperament, päls, tasstorlek och tandplaceringar och är mindre resistent mot vissa blodcancersjukdomar som sprids via virus. Tamkatten är dock tillräckligt närbesläktad med vissa asiatiska arter av vilda kattdjur för att de vid korsning kan producera åtminstone delvis fertil avkomma. Sådana korsningar sker dock inte i naturen, men vissa kattraser, som exempelvis bengal har avlats fram på sådant sätt.

Katten anses ha uppstått ur den nordafrikanska underarten av vildkatt, den så kallade falbkatten (F. s. lybica), som är ganska lätt att tämja, eventuellt parad med europeisk vildkatt. DNA-analyser från 2007 bekräftar att tamkatterna härstammar från falbkatten, som än i dag finns i vild form i bland annat Israel och Egypten. Hur länge den levt nära människan är ännu oklart, men det rör sig om mellan 9 000 och 15 000 år.^[3] En studie utförd av National Cancer Institute pekar mot att alla världens tamkatter härstammar från en grupp vildkatter som levde i Främre Orienten för omkring 10 000 år sedan.^[4] Egyptierna är bland dem som längst haft katten som tamdjur.

En orsak till begreppsförvirring är att förvildade tamkatter ofta felaktigt kallas för "vildkatter". Arten vildkatt, med underarter som europeisk vildkatt (F. s. silvestris) och skotsk vildkatt (F. s. grampia) går inte att tämja. Däremot går en utefödd förvildad tamkatt ofta att få tam.

Taxonomi  [redigera]

Tamkatten beskrevs taxonomiskt första gången 1758 av Carl von Linné som Felis catus i den tionde upplagan av hans Systema Naturae.^[5] Dock har vissa samtida studier visat att tamkatten kan utgöra samma art som vildkatten som traditionellt klassificeras som Felis silvestris (Schreber, 1777).^[6] Detta har skapat en taxonomisk begreppsförvirring och tamkatten behandlas därför ibland som en underart till vildkatt, då omnämnd som F. s. catus.^[7] På motsvarande vis behandlas vildkatt ibland som underart till F. catus. År 2003 beslutade International Commission on Zoological Nomenclature (ICZN) att vildkattens vetenskapliga namn är F. silvestris.^[8] Det allra vanligaste är idag att beskriva tamkatten som F. catus, och därmed behandla den som en egen art och följa konventionen att använda den äldst kända taxonomiska synonymen som föreslagits.^{[källa behövs]}Johann Christian Polycarp Erxleben klassificerade tamkatten som Felis domesticus i hans Anfangsgründe der Naturlehre and Systema regni animalis från 1777. Detta namn, och dess varianter som Felis catus domesticus och Felis silvestris domesticus, ses ofta, men är inte korrekta vetenskapliga namn i och med ICZN:s beslut från 2003.^[9]

De små katterna är mer opportunistiska jägare i den meningen att de kan döda och äta fler arter – faktiskt flera tusen – medan stora kattdjur endast tar ungefär hundra olika arter bytesdjur. Detta beror på att det finns färre olika arter i de storleksklasser som de stora kattdjuren med fördel kan utnyttja. Rent teoretiskt sett skulle de större kattdjuren också kunna döda flera tusen olika arter, men gör det inte på grund av att själva jakten på till exempel en mus kostar mer energi än vad bytesdjuret innehåller. Undantaget är leoparder, som i regel har en stark böjelse för att även jaga mindre byten.

Andra aspekter är att de mindre kattart

Sedan katten blev domesticerad har en mängd kattraser uppstått. De kan delas in i tre kategorier: naturliga, korsade och muterade.

De naturliga kattraserna är sådana som utvecklats naturligt i olika delar av världen, genom urval beroende på till exempel under vilka klimatförhållanden katterna levde, eller via naturligt förekommande mutationer. Några exempel är turkisk angora, europé och maine coon. Korsade kattraser är sådana som är resultaten av människans medvetna avel för att bevara, förstärka eller utveckla vissa särdrag eller egenskaper. Exempel: ocicat och bengal. Muterade kattraser är sådana kattraser som uppstått genom att en mutation har tillvaratagits av människor och avlats vidare på. Exempel på sådana kattraser är manx, de olika typerna av rex-katter, munchkin och american curl.

Av dagens kattraser är de flesta ganska nya. Tills för bara ungefär hundra år sedan fanns endast de olika typer av katter som ingår i den naturliga kategorin ovan (inklusive ett fåtal som uppstått via naturliga mutationer).

Rasrena katter kallas raskatter. Vilka raser som skall godkännas och vilken standard som skall gälla för dessa bestäms av kattförbunden, vars riktlinjer kan skilja sig ganska kraftigt åt. Samma katt kan därför anses tillhöra olika raser beroende på kattförbund. Den organisation som erkänner flest raser är The International Cat Association, TICA. Ett förbund som är ganska sparsamma med att godkänna raser är The Cat Fanciers' Association, CFA. De godkänner idag (enligt förbundets webbplats) 37 olika kattraser, medan TICA på sin sajt listar 62 olika raser och varianter. Andra betydelsefulla förbund är Storbritanniens Governing Council of the Cat Fancy, och det internationella förbundet Fédération Internationale Féline, FIFe. I Sverige organiseras de av bland annat Sveriges Kattklubbars Riksförbund, SVERAK, som är kopplat till FIFe. Det finns även ett flertal fristående independentklubbar; se Nordiska IDP.

erna inte kan ryta, och att de kan spinna både när de andas in och andas ut.

Hund (Canis lupus familiaris eller Canis lupus domesticus, tidigare även Canis familiaris) är en domesticerad underart av varg (Canis lupus). Hunden sägs ofta vara människans bästa vän, och finns i många olika raser, vilka i Sverige organiseras av Svenska Kennelklubben (SKK), riksorganisation för svenska hundägare. Läran om hundar kallas kynologi. En hund av honk&o